Därför vill jag starta “Jag är adopterad”

Fyrkant

Jag tror att det är viktigt för alla att ibland kunna få uttrycka sina känslor helt fritt och ofiltrerat. Att kunna lyfta på locket och släppa ut allt. Och för många är det kanske något som bara sker. I vardagen, på fikarasten, vid köksbordet, i telefon med bästa kompisen, i busskön eller på sociala medier. 

Men för en del tror jag att det är mycket svårare än så. 

Jag tror till exempel att det är lite extra svårt för många av oss som är adopterade. Därför hoppas jag att jag är adopterad kan bli en plats där alla tankar och ord kan få utrymme, både för den som vill berätta öppet och för den som helst är anonym. 

En viktig aspekt med initiativet är också att kunna ge fler än bara oss som är adopterade chansen att förstå att det kanske inte alltid är så enkelt som det verkar det där med att vara adopterad. Även om en gärna hade velat att det var det.

Att hålla tillbaka

Själv har jag nästa alltid känt att jag håller tillbaka, att jag inte riktigt kunnat vara mig själv. Inte riktigt kunnat uttrycka mina tankar och känslor. Som barn var det extra svårt. Det var svårt att förstå vad det var som hände i mig när jag stod där och kände mig ensam eller utanför, när tårarna hopade sig i halsgropen utan någon synlig anledning eller när jag bara inte visste hur jag skulle säga det där som jag trodde att omgivningen förväntade sig att jag skulle säga. Det var svårt att sätta ord på känslor, känslor på tankar och punkt på orden och jag saknade helt verktyg och strategier för att ta mig igenom det. Jag tycker fortfarande att det är svårt.

Förutom när jag skriver.

Under min uppväxt sköt jag mestadels ifrån mig mina tankar och funderingar kring mitt ursprung. Jag ville vara ”bara svensk”, för det var så jag såg mig själv. Det var ju bara det där med att jag såg lite annorlunda ut, att alla alltid måste kommentera mitt utseende och att jag var så väldigt, väldigt mycket kortare än alla. Att jag alltid kände mig lite, lite utanför och missförstådd…

“Söt och fin och cool och bra”

Det har alltid varit viktigt för mig att försöka vara glad och snäll och kul. Söt och fin och cool. Det funkade till viss del väldigt bra, men så här i backspegeln förstår jag ju hur dumt det låter och det kom förstås en dag när jag insåg att jag i jakten på att vara så perfekt som möjligt tryckt bort stora delar av mig själv. Jag gör det fortfarande, ofta helt omedvetet eller i alla fall ofrivilligt. Till exempel märker jag hur jag ofta struntar i saker jag känner och saker jag vill. Jag gör saker jag egentligen inte vill och säger saker jag nog inte tror på. Ofta upptäcker jag olika mönster hos mig själv som jag förstår att jag alltid har hållit på med och som jag faktiskt inte behöver hålla på med. Skillnaden är att jag idag försöker förändra mina beteenden och jag kämpar med att vara lite mer sann mot mig själv för varje dag som går.

Jag är adopterad

De senaste åren har jag lyssnat, läst, följt och undersökt hur andra adopterade ser på sin egen adoption och jag tror mig kunna säga att vi är många som känner som jag och som tycker det är svårt att berätta. Svårt när man verkligen vill berätta och förklara men samtidigt inte riktigt vågar eller kan. Därför vill jag hjälpa andra genom att skapa möjligheten att uttrycka precis det en vill och känner och samtidigt visa upp det för andra på en plats som känns trygg.

Jag vill helt enkelt att fler ska förstå att det är okej att känna sorg och saknad över din första familj. Det är okej att undra och må dåligt. Det får vara svårt. Det får också lov att bara vara bra. Ibland kanske båda delar. Jag tror inte att det ena behöver utesluta det andra. Att du undrar över hur ditt liv i ditt första land kunnat vara behöver inte betyda att du inte är tacksam för allt du har här i Sverige. Det behöver inte betyda att du inte älskar din adoptivfamilj. Det behöver inte betyda att du önskar att du hade ett annat liv. Det kan bara betyda att du accepterar dina rötter och tillåter dig själv att vara den du är.

Jag är Josefine. Jag är adopterad från Indonesien och kom till Sverige 1982, då var jag tre månader gammal. Mitt indonesiska namn är Astutik. Jag har sökt min biologiska familj aktivt de senaste två åren. Just nu är jag ganska ledsen över att jag inte vet mer än vad jag vet. Ledsen över att behöva känna att jag står mittemellan och alldeles för ofta inte riktigt kan vara här och nu för att tankarna går till det där andra. Att skriva om mina upplevelser och dela det med fler gör mig lättare om hjärtat. Tacksam över att jag kan.

Jag hoppas att du också vill vara en del av jag är adopterad och att det ska kunna hjälpa dig på något sätt.

Kommentar

Ett svar på “Därför vill jag starta “Jag är adopterad””

  1. Så fint uttryckt och svårt att bemöta. Faktiskt väldigt svårt… jag vet bara när jag träffade dig första gången i Lysekil från den dagen var du MIN KUSIN. Innebär väl för en del mycket och andra lite mindre! För mig innebär det tillhörighet och där har du och din familj alltid funnits och kommer alltid att göra det!❤️ Kram Camilla

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *