Ups and downs – en röttersökning i Surabaya Indonesien

Fyrkant

Jag har haft ett aktivt röttersök igång under ungefär två år. Under sökandets gång har jag försökt att skriva om det på olika sätt, men det har varit svårare än jag trodde det skulle vara.

Att berätta om det är nästintill omöjligt. Varje steg känns stort och litet på samma gång. Hela min världsbild förändras varje gång något litet sker och när inget händer på en längre period känner jag mig sjuk, irriterad och ledsen. Att sammanfatta den berg-och-dalbanan är inte en kompetens jag besitter ännu. Däremot har jag märkt att det hjälper att skriva dagbok.

Den här texten publicerade jag trots allt den 2 juni 2019 på min blogg josefinehulten.com. (Bilden överst i inlägget är från 2017 när jag på egen hand besökte Surabaya och de områden jag tror att min biologiska mamma var bosatt).

I hereby send you the report of the search made by our correspondent Polly. It has an open end, we would like to go back soon for a follow-up since Polly has not been able to speak to the residents of the address in your documents. His search was a three day journey trough the village. He spoke a lot of people but no positive ending so far. 

Det var längesedan jag skrev nu. Jag vet. Och det beror inte på att det har stått helt stilla i sökandet, utan mer på att jag inte riktigt kunnat sammanfatta det som händer på andra sidan jordklotet.

När man tar hjälp av Stichting Mijn Roots (My Roots Foundations) som jag har gjort så påbörjar de själva sökningen inom två månader från det att de fått all dokumentation. Jag postade mina papper i december månad och i mitten av januari fick jag den första rapporten från sökandet.

Läs mer här: Stichting Mijn Roots hjälper mig att söka mina rötter

Svårt att försöka förstå

Det svåraste för mig var att, mitt i det vardagliga flödet av mejl och notiser, sms, chatgrupper och telefonsamtal, ta mig tid att verkligen läsa och försöka ta till mig den information som Christine från My Roots skickade till min inkorg.

Det var svårt, dels för att tiden runt mig fortsatte rusa, dels för att jag någonstans trodde att de kanske skulle hitta någonting lite mer konkret med en gång. Typ. “Jo, vi knackade på och hon som öppnade visade sig vara din biologiska mamma. Hon vill gärna träffa dig.”
Känns väl rimligt.

Nu förstår jag att sökandet inte riktigt är så enkelt att min biologiska mamma bara helt plötsligt kommer stå där. Jag börjar också förstå att det kanske inte bara är henne jag kan hitta. Det finns ju också, rent tekniskt, en biologisk förälder till, en pappa (som jag under alla år inte ägnat så mycket mer än ett par flyktiga tankar). Kanske finns det också andra släktingar.

Nu har jag i alla fall tagit mig tid att försöka förstå alla detaljer lite mer.

Polly från My Roots rapporterar:

Ketintang är den adress som min biologiska mamma, Maisyaroh, angett som sin hemadress i dokumentationen och Polly har alltså sökt efter ledtrådar i det området under tre dagar.

Han började med att studera all dokumentation och det verkar som att allt är komplett. En sak som kvarstår är att undersöka vilken by Maisyaroh kommer ifrån. Pollys mål är att fråga runt bland folket i grannskapet för att kanske få höra något om vilken by hon kan komma ifrån.

bild på gata med bilar och bild på cyklar

Den första dagen försöker Polly besöka ordförande för distriktet Ketintang, Kantor Kepala Kelurahan Ketintang, för att förhoppningsvis få ytterligare information om Maisyaroh. Enligt grannarna är ordföranden bara hemma på kvällstid eftersom han arbetar som lärare. Hans fru arbetar också och är därför inte heller hemma.

Dag två besöker Polly notarien för att hitta någon information om Maisyaroh, men lyckas tyvärr inte. Efter besöket hos notarien börjar han leta efter, Jl. Ketintang nr. 201 (den adress som notarien enligt dokumentation angett som Maisyarohs adress enligt anteckningar). I övrigt också den adress jag själv försökte besöka när jag var i Surabaya i april 2017.

Jl. Ketintang nr. 201

Den tredje dagen fortsätter Polly försöka få reda på vem som bor på den angivna adressen idag och vem/vilka som tidigare bott där. Han besöker olika kontor där det sägs finnas register för de olika gatorna och gatunumren, men utan framgång. Ingen har sparat dessa uppgifter. Han blir hänvisad till ett kontor/en adress där de sägs veta exakt vem som bor i vilket hus. När han kommer dit får han reda på att de som bor där endast är hemma på kvällstid.

Polly måste avsluta sökandet för den här gången. My Roots försöker i nästa steg kombinera sökandet med en annan aktivitet i närheten och fortsätter på kvällstid så snart det är möjligt…


Efter de första rapporterna kom information som fick upp mina förväntningar rejält. Det var nära. På riktigt. De trodde att de hittat henne.

Sedan blev det tyst. Jag frågade om en uppdatering. Väntade. Frågade igen. Sedan kom sms:et.

”Polly isn’t getting any further with your case.”

Nu, 2020, startar jag ”jag är adopterad” som ett sätt att få fler att dela med sig av sina tankar och berättelser. Men också som ett sätt att bearbeta alla tankar och känslor, som ett sätt att gå vidare i mitt sökande, hitta fler infallsvinklar, utöka mitt eget nätverk.

Jag heter Josefine Hultén och är adopterad från Indonesien. Jag kom till Sverige 1982, lite mer än 3 månader gammal. På min blogg josefinehulten.com kan du läsa mer om min sökning och på Instagram hittar du mig under @fine_hulten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *