Min enda önskan var att berätta för min mamma att ”allt ordnade sig”

Fyrkant

Jag heter Håkan. Jag föddes i Surabaya, Indonesien och blev adopterad till Sverige när jag var 9 månader gammal. Hela min uppväxt har präglats av trygghet, kärlek, lek och bus med min familj och mina kompisar. Något större behov av att förstå mina rötter fanns inte, endast en gnutta nyfikenhet på vilka mina eventuella biologiska syskon var. Livet flöt på.

2013 fick jag mitt första barn, en ljuvlig dotter som jag älskar över allt annat. Min kärlek till henne skapade också den där känslan av oro över hur hon mår, vad hon gör, är hon frisk, är hon hungrig, är hon lycklig mm. Det gick ofta inte många sekunder utan att jag tänkte på henne. När jag såg att hon mådde bra, då mådde jag bra.

Sakta växte även tanken att min biologiska mamma borde känna samma sak, samma känsla av oro, saknad och ångest, och massor av obesvarad kärlek. Och dessa känslor borde ju vara än starkare, då hon såg mig senaste när jag var tre dagar gammal. Då bestämde jag mig för att försöka få kontakt med henne. Jag ville berätta för henne att allt gick bra, att allt ordnade sig. För mig kändes det viktigt att få visa att hon inte ska känna oro eller ångest över mig.

En resa börjar

Jag översatte all dokumentation jag fått från mina föräldrar, och fick fram namn, ålder och religion. Jag fick även fram att min biologiska pappa var ”ute” ur bilden. Sedan tidigare visste jag att jag bodde mina första nio månader på barnhemmet Marahari Terbit i Surabaya, och jag föddes på William Both Hospital. Med dessa uppgifter sökte jag till programmet Spårlöst.

Ett år tidigare, efter första rundan av översättning av dokument, så sökta jag på min biologiska mammas namn på Facebook. Jag hittade en kvinna som passade in, och skrev till henne på messenger. Svaret uteblev, så enkelt var det tydligen inte.

Veckan jag aldrig kommer att glömma

Vecka 34, 2018, kommer jag aldrig att glömma. En vecka av glädje, sorg, ilska, kärlek och många frågor. På måndagen ringde en person från TV4-Spårlöst och sa att de ville göra en inspelning med mig i Indonesien, och försöka hitta mina rötter. Resan skulle bli av redan till helgen. Känslan av att återvända till Indonesien, och kanske bara vara dagar från att träffa min biologiska mamma var enorm. Nu skulle jag få chansen att berätta för henne att allt ordnade sig. Det gick några dagar och jag svävade på moln. På torsdagen ringde samma person från tv-bolaget, och informerade mig att resan inte kommer att bli av. Hjärtat sprack, nästan på riktigt. Jag grät för första gången på flera år. Allt var bara tomt, och svart.

På söndagen, tidigt på morgonen, plingade det till i min telefon, på messenger. Den indonesiska kvinnan, som jag skrev till ett år tidigare svarade på mitt meddelande. Efter några knaggliga artighetsfraser, så berätta hon att en kvinna från ett tv-bolag hade besökt hennes. Hon hade förklarat att hon sökte efter en mor som för 38 år sedan hade lämnat bort sitt barn till barnhemmet Matahari Terbit, och att barnet nu levde i Sverige och sökte sina rötter via ett tv-program. Min biologiska mamma förstod då att det konstiga meddelandet på messenger för ett år sedan var hennes förlorade son. 

”Mamma, allt är bra, allt ordnade sig”

Idag har vi regelbunden kontakt. Ofta skickar vi bilder till varandra, eller har videosamtal. Jag har även varit på besök hos henne, och träffat en underbar och stor familj, som jag numera är en del av. Min biologiska mamma berättade att hon, efter överlämnandet till barnhemmet, återvänt några år senare för att försöka få tillbaka mig. Jag var redan då långt borta. Men varje år, på min födelsedag har hon bett för mig. Hon har alltid undrat vart jag tagit vägen, och hur jag har det. Sorgen och skulden hos henne har varit stor.

Via en släkting i familjen har jag även fått kontakt och träffat min biologiska pappa. Detta var över all förväntan, och även där är jag numera en del av en stor och kärleksfull familj.

Håkan med sin biologiska pappa.

Jag känner mig oerhört tacksam som fått möjligheten att berätta för båda mina föräldrar, att Allt ordnade sig, allt blev bra! Som förälder vet jag hur det kan kännas ibland, och jag är glad för hennes skull, att hennes skuldkänslor och oro delvis är släckta. Tidigare kände jag ingen saknad eller större nyfikenhet kring mitt ursprung. Jag hade nog inte förstått vad jag inte hade. Idag, när jag träffat båda mina biologiska föräldrar och blivit en del av två fantastiska familjer, så har jag ett omättat intresse för dem och deras liv, och jag känner mig mer harmonisk, lugn och tillfredsställd.


Namn: Håkan Sanderborg
Födelsestad och land: Surabaya, Indonesien
Födelseår: 1979
Kom till Sverige: 1980, 9 månader gammal

Följ Håkan på Instragram @hoggelito79 och @vilja_hitta_halsa

Håkan med sin sambo och deras gemensamma barn.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *